rubrik.
hm..
När lögnen blir till sanning vad tror man på då?
När kartan är borta vilken väg går man då?
Slutet är nära, visst jag känner det intill
Men jag kämpar till det sista för jag vet vad jag vill
Har du ångrat vissa saker som du sagt eller gjort någon gång
Ständiga tankar som bränner gång på gång
Allt kommer fram när du står där vid slutet
Ordet förlåt bara ekar i huvet
Så förstå när du står där och dagen blir den sista
Att vägen som du går på kan både bära och brista.
förlåt nu mina kära men jag gör som jag vill.
Ja när man lever hela sitt liv i en stor bubbla av lögner, man har tappat bort sig själv helt och hållet och man vet inte vilket håll man ska titta eller gå åt. När man känner så som jag gör nu. När jag står i mitten av någonting och jag vet inte vad som finns åt något av hållen och jag vet inte ens vart jag själv befinner mig.
Som sagt jag har haft en massa problem, och jag kan inte förklara dem för någon för det finns ingen som förstår. Inte ens någon av mina allra närmaste. Ingen.
Man går så långt att man slår ut sin vrede.
Slår ut sin vrede på sig själv.
För det är de närmsta man kan komma sin värsta fiende. Sig själv.
Jag pratar ofta med mig själv, i tankar, i ensamheten. Och jag får alltid dem sämsta svaren.
Jag försöker se det ljusa i alla situationer, att det som inte dödar, det härdar.
Men när man har blivit utsatt för situationer som sägs ska härda en. Gång på gång.
Så undrar man vart gränsen går för hur mycket det är meningen att en människa ska orka.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är en förvirrad 18åring i mitten av någonting, i slutet, i början på någonting. Jag vet inte alls vart i livet jag befinner mig. Allt jag vet är att jag har problem att ta itu med.
Allt kretsar egentligen om. Att allting hade varit så mycket enklare om man inte var ensam.
Jag pratar inte om att jag saknar någon att ha i min närhet hela tiden. För det har jag, jag har angelica som alltid
finns där. Jag har Jennie. Jag har Pernilla. Jag saknar kanske någon att dela min sorg, mina skratt och mitt liv med någon. Fast jag är inte i behov av det.. eller är jag? Jag vet inte, kan jag leva ensam? det är första gången jag gör det.
levde liksom i 4 år i ett både konstruktivt och ett destruktivt förhållande. Det förhållandet gjorde mig till den jag är idag och förstörde samtidigt den jag var.
Jag är rädd för att släppa någon in på livet.
Jag är rädd för att lita på någon..
nä. nu måste jag sova.
oroa er inte familj o vänner som läser. Jag kommer också må bättre en dag. Jag måste bara hitta vart jag ska börja någonstans.
Over n out,
Stina
När lögnen blir till sanning vad tror man på då?
När kartan är borta vilken väg går man då?
Slutet är nära, visst jag känner det intill
Men jag kämpar till det sista för jag vet vad jag vill
Har du ångrat vissa saker som du sagt eller gjort någon gång
Ständiga tankar som bränner gång på gång
Allt kommer fram när du står där vid slutet
Ordet förlåt bara ekar i huvet
Så förstå när du står där och dagen blir den sista
Att vägen som du går på kan både bära och brista.
förlåt nu mina kära men jag gör som jag vill.
Ja när man lever hela sitt liv i en stor bubbla av lögner, man har tappat bort sig själv helt och hållet och man vet inte vilket håll man ska titta eller gå åt. När man känner så som jag gör nu. När jag står i mitten av någonting och jag vet inte vad som finns åt något av hållen och jag vet inte ens vart jag själv befinner mig.
Som sagt jag har haft en massa problem, och jag kan inte förklara dem för någon för det finns ingen som förstår. Inte ens någon av mina allra närmaste. Ingen.
Man går så långt att man slår ut sin vrede.
Slår ut sin vrede på sig själv.
För det är de närmsta man kan komma sin värsta fiende. Sig själv.
Jag pratar ofta med mig själv, i tankar, i ensamheten. Och jag får alltid dem sämsta svaren.
Jag försöker se det ljusa i alla situationer, att det som inte dödar, det härdar.
Men när man har blivit utsatt för situationer som sägs ska härda en. Gång på gång.
Så undrar man vart gränsen går för hur mycket det är meningen att en människa ska orka.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är en förvirrad 18åring i mitten av någonting, i slutet, i början på någonting. Jag vet inte alls vart i livet jag befinner mig. Allt jag vet är att jag har problem att ta itu med.
Allt kretsar egentligen om. Att allting hade varit så mycket enklare om man inte var ensam.
Jag pratar inte om att jag saknar någon att ha i min närhet hela tiden. För det har jag, jag har angelica som alltid
finns där. Jag har Jennie. Jag har Pernilla. Jag saknar kanske någon att dela min sorg, mina skratt och mitt liv med någon. Fast jag är inte i behov av det.. eller är jag? Jag vet inte, kan jag leva ensam? det är första gången jag gör det.
levde liksom i 4 år i ett både konstruktivt och ett destruktivt förhållande. Det förhållandet gjorde mig till den jag är idag och förstörde samtidigt den jag var.
Jag är rädd för att släppa någon in på livet.
Jag är rädd för att lita på någon..
nä. nu måste jag sova.
oroa er inte familj o vänner som läser. Jag kommer också må bättre en dag. Jag måste bara hitta vart jag ska börja någonstans.
Over n out,
Stina
Kommentarer
Trackback
